Hem - Nybörjare - Detaljer

Professionell översikt över fiberoptisk kommunikation

1966 publicerade den brittiska kinesiska Charles Kao ett papper som föreslog användning av kvarts för att göra glasfiber (optisk fiber), som hade en förlust på upp till 20dB\/km och kunde uppnå optisk fiberkommunikation med hög kapacitet. Vid den tiden trodde bara ett fåtal människor i världen på ledare som Standard Telecommunications Laboratory (STL) i Storbritannien, Corning Glass Company i USA, Bell Laboratories och andra. 2009 vann Gao Kun Nobelpriset för att uppfinna optisk fiber. 1970 utvecklade Corning en kvartsfiberoptisk kabel med en förlust så låg som 20dB\/km och en längd på cirka 30 m. År 1976 etablerade Bell Laboratories en experimentell linje i Atlanta, Washington med en överföringshastighet på endast 45 MB\/s, som bara kunde överföra hundratals telefoner, medan man använde koaxiella kablar kunde överföra 1800 -telefoner. Eftersom det vid den tiden inte fanns några kommunikationslasrar tillgängliga, och istället användes ljusdioder (lysdioder) som ljuskällan för fiberoptisk kommunikation, hastigheten var mycket låg. Runt 1984 utvecklades halvledarlasrar för kommunikation framgångsrikt, och hastigheten för fiberoptisk kommunikation nådde 144 MB\/s, som kan överföra telefonlinjer från 1920. 1992 nådde överföringshastigheten för en enda fiberoptisk kabel 2,5 GB\/s, motsvarande över 30000 telefonlinjer. 1996 utvecklades lasrar av olika våglängder framgångsrikt, vilket möjliggjorde multivåglängd och flerkanalig fiberoptisk kommunikation, känd som "våglängdsdelning multiplexering" (WDM) -teknologi, som överför flera optiska signaler med olika våglängder inom en fiberoptisk kabel. Så överföringskapaciteten för fiberoptisk kommunikation fördubblats. År 2000, med hjälp av WDM -teknik, nådde överföringshastigheten för en enda optisk fiber 640 GB\/s. Vissa människor har stora tvivel om det faktum att Gao Kun uppfann optisk fiber 1976 och bara vann Nobelpriset 2010. I själva verket, från utvecklingshistorien för optiska fibrer som nämns ovan, kan det ses att trots den stora kapaciteten hos optiska fibrer kan de inte fullt ut utnyttja sin ultrala kapacitet utan höghastighetslaser och mikroelektronik. Hastigheten på elektroniska enheter har endast nått nivån på gigabits per sekund, och uppkomsten av höghastighetslasrar med olika våglängder har gjort det möjligt att göra det att få människor att nå nivån på terabits per sekund (1 tb\/s =1000 GB\/s), vilket har fått människor att inse att "uppfinningen av fiberoptik har lett till en revolution i kommunikation.

Skicka förfrågan

Du kanske också gillar